Julnovellen 2009 v.52

Nybyggets "Pippi Långstrump"

Av Annagreta Eriksson H

Del 3

Det var lång väg till badstranden, genom åkrar med många grindar, som Astrid inte öppnade. Hon klättrade över dom snabbt. Väntade på mig som hasade mig över. Jag prövade nog hennes tålamod många gånger. Badet var sjön Gösingen. En härlig långgrund strand där ån rinner ut. Vi kunde vada ut till närmsta granne Gerhards, ett farofyllt och spännande tilltag. Ingen av oss var riktigt simkunnig. Vi förstod nog inte faran, hade nog skyddsängel med oss. Ibland tog vi metspön med oss. Fiskelyckan var det si och så med. En dag slutade det med förskräckelse. Jag fick napp, slet upp reven fisken släppte, och kroken flög rakt bakåt. Ve och fasa, den fastnade i Astrids rumpa. Hon gav till ett tjut av rädsla och smärta. Sen bar det iväg, hon före med kroken i rumpan, jag efter med metspöt i händerna. Hon sprang fortare än mig. Varje gång jag blev efter drogs kroken fast ännu mer. Hon skrek och tjöt nå´t oherrans, sen kom vi till grindarna. Astrid över med fart skrikande. Jag förskräckt efter med spöt, äntligen var vi hemma. In i bryggstugan bar det, med spö och allt. Där satt bror Tage, lugn och trygg. Klippte av linan. Skickade ut mig med metspöet. Jag tordes inte gå in igen. Jag sträcker mig på tå för att kunna se in genom fönstret. HJÄLP!!
Tage har tagit fram morakniven. Astrid ligger på mage över hans knä. Nu bränner han kniven över elden i öppna spisen. Törs inte titta nu, blundar, och håller för öronen.
Astrid kommer ut, gråtande, blänger argt på mig, pratar inte med mig. Jag springer hem, ledsen och förtvivlad.

Nu har två dagar gått. Undrar om vi blir vänner igen. På tredje dagen står hon där. Ska du följa hem och leka. Oh vad glad jag blev. Vi nämnde aldrig metkroken mer den sommaren. Idag ska jag kärna smör, ni får dra kärnan, säger Margreta, när vi kommer in i köket. Men Astrid hade tänkt nåt annat. Skynda dig in i kammaren och stäng dörren. Sedan hoppade hon ut genom fönstret, jag fumligt efter som vanligt. Kom, vi ska leka lagård. Vi sprang långt från huset, så att vi inte skulle höra Margreta ropa på oss. Förstår nu att Astrid tröttnade på att hjälpa till därhemma ibland. Av små kvistar bygger vi ladugård, kor och kalvar görs av kottar med pinnar till ben. Vi bygger små hässjor, fyller dom med gräs. Astrid plockar fram en trådrulle ur förklädesfickan, den använder vi till stängseltråd. Vi glömmer tid och rum tills hungern gör oss påmind och vi springer hem. Potatisen står på spisen färdigkokt, men Margreta är förtvivlad, hon hittar inte stekpannan. Vi hjälper till att leta. Hopplöst! Kanske i lagårn säger Astrid, mamma är vimmsig ibland. Mycket riktigt, där finns stekpannan. Jag reflekterar inte mer över det, för snart doftar det stekt hemfläsk. Vi äter det med löksås och mandelpotatis. Mätta drar vi sedan smörkärnan och får smaka på kärnfil med socker som belöning. Hur mycket klockan är tänker ingen på. När man är trött är det läggdags. Nästa morgon vaknar vi av att Margreta är upprörd, hon hittar inte björntrådsrullen, ska laga Nickarnors byxor innan han får stiga upp. ”Jänter” vakna, hjälp mig att leta ropar hon. Men Astrid vet. Stängseltråden vi använde igår, det är den hon söker, Hur det gick minns jag inte.

Fr.v. Nickanor Wedin, Astrid Wedin med kattungen, Tage Wedin, Jonas Hilding Forssén, Margreta Wedin och Emma Forssén. Foto: Erik Forssén.

Epilog

Det jag har berättat är axplock, av vad jag fick vara med om den sommaren med Astrid. Nästa sommar var vi båda äldre. Astrid hade hittat nya kompisar, Biggan. Ulla m.fl. De hade blivit tonåringar, börjat intressera sig för killar och dans m.m. På våren drog flottarna förbi, speciellt en blev så småningom Astrids lagvigde. Astrid finns inte längre bland oss, men minnena finns kvar,

Nybygget finns kvar och blomstrar under Marianne och Pelles försorg och påminner om en sorgfri sommar på 1940-talet tillsammans med Astrid och hennes familj.

Annagreta Eriksson H. År 2002