En gammal "ekas" äventyr

Av Nils Johan Eriksson

"Ekan" berättar:

I solgasset doftade jag av daltjära, fotogen och terpentin. En ljum bris krusade vattnet och smekte mina långsidor med lätta dova kluckanden. Pipningar och gnissel hördes från årornas skavande där de låg på mina kanter. En vecka hade gått till ända sedan de där människorna misshandlade mig sist. Jag tror jag vet vem som kommer snart. Det börjar lida mot aftonen och vädret är härligt. Jo, nu kommer de visst! Det dunkar i marken och prasslar i gräset. Det känns spännande. Är det fråga om jakt eller fiske tro? Vänta! En, två och tre och gråhunden "Jacko", då blir det jakt. På mig låg det ett tunt lager med barr, löv, larver och insekter. En potta och en kaffeburk och ett öskar seglade på det vatten som samlats i min skåliga del och krockade med varandra av den lätta klocken Fyra kraftiga händer griper tag på var sin sida. Håhå - hej! Så åker jag med nosen i vädret in på fastare mark. Vattnet skvätter, kaffeburken och pottan står tryckta intill varandra som ett älskande par i ett hörn. På landbacken stjälper de mig på kant för att tömma bort vattnet ur mig. Det knakar, första misshandeln alltså, dom tror visst att jag ska tåla vad som helst, de här gubbarna. Dom svär också. Oförskämt! Jag har fått vara med om mycket jag. Jojomensan. Nu bär det visst av. Tre ryggsäckar sätts varsamt ner vid min fotända och tre gevär. Gubbarna har lindat trasor på årorna, inte för att skona mig, utan för att fara tyst fram. De talar även dämpat. " Jacko" svänger hit och dit av och an."Skyyplask" nu åkte jag ut på böljan blå. Men stilla och lugnt glider jag ut, inte ett ljud hörs det från årorna, endast ett litet plaskande. Oh så skönt, jag känner mig faktisk som en brudsäng nu, klick, klack, klickklack klack småsmatter mot och omkring mina skuldror. Jag har solen i väster nu, så det bär tydligen iväg i sydostlig riktning. Kanske till "Snöppen"? Jag njuter fortfarande av det lugna vattnet, som låge jag på bomull. "DUNK" För sjutton tunnor tusan, Nu åkte jag på en sjunkare. Det var inte hälsosamt för min rygg. Ryggsäckarna stjälpte, gevären skramlade och hunden kom ur balans. Jag har vänts på ,så nu såg jag, vi var i "Snöppen" d.v.s. vi var på andra sidan sjön, där sjön avslutas som en flaskhals därav namnet "snöppen". Nåja loss kom vi ,och färden går vidare mot okända öden. Vid stranden bakom små videbuskar klev sällskapet ur, plockade med sig sina prylar och jämthunden. De drog fast mig så det skallrade i hela skrovet och stack själva till skogs. Nu må gudarna veta hur länge jag måste ligga här tills de kommer tillbaka.

Nu berättar "sällskapet" det som följer:

Solen hade gått ner bakom Lövåsen, sällskapet hade ett visst mål gällande övernattning. Det var ladan vid Gåstjärnsbäcken, där fanns hö att gräva ner sig i och sova över natten. Framkomna till ladan skulle anordnas en präktig brasa för kaffekokning mm. Ty det var nu kväll himlen var blank, det tydde på en ganska kylig septembernatt. Allt var ordnat och mörkret faller på. Elden kolnat och gänget började gräva ner sig i höet samtidigt som lustiga uttalanden växlades ibland om älg ibland om flickor. Ty några kaffekaskar hade gjort dem munviga och varma. "Greta" var ett namn som korsade fram och åter genom hödammet. Någon hade redan börjat snarka men väcktes av ropet "Greta"! "Håll käft", skrek den yrvakne. Och mera för att avleda snacket om "Greta" schyssade han "Schyss, hör råttjävla!" De hade nämligen sina gångar mellan höet och springorna i väggen. " Int fan hör jäg nå" var det någon som sa. De slocknade en efter en tills alla utom undertecknad var vaken och låg och lyssnade till de olika lätena från det sovande gänget. Och verkligen hördes pip då och då efter väggspringorna från råttornas nattliga äventyr. Sedan slocknade även jag tills på morronen i ljusningen då jag väcktes av ett plask och en eskad svordomar. Det var från den som bollat mest med "Greta" och dessutom hade den skarpaste rösten. Han hade klivit upp tänt en brasa, frös hade tagit sig några rejäla klunkar ur sin butelj i tysthet. Det hade varit kallt på natten, ladan som jag förut nämnt, stod vid en myrbäck, så det låg några slanor med hässjestänger på dyn från ladan ut till bäcken. Nu skulle han hämta vatten i kaffepannan och stegade iväg på dessa stänger eller slanor intet ont anande, men på halva vägen brast en slana så han åkte ner till knäna i dy vatten och ris. Det var då svordomarna ekade mellan bergen. Hela "gänget" rusade opp som troll ur sina bäddar i höet. Då vi såg att inget allvarligt hänt lossnade ju skrattsalvorna som även den" förolyckande" instämde i. Efter några minuter hängde strumpor och byxor på några spett framför brasan. Nu var allt överstökat. Resonemanget gällde var älgen fanns, och vilken sträcka eller areal vi skulle undersöka. Var passarna skulle sitta o.s.v. Det fanns mycket "lite" älg denna höst. Jag och en kompis hade någon vecka förut undersökt markerna och funnit att endast en liten ko fanns möjligen vid Lövsjöhöjden. Vi hade nämligen gått kronlinan för att eventuellt stöta på något älgspår från Lövåsen. Endast det lilla spåret stötte vi på som hade riktningen mot "Flakaåsen" och Kustjärnstrakten Vi tog en stor omväg för att inte lossa det lilla djuret och eventuellt utforska var det kunde finnas, stötte då på utspåret som förmodligen ledde till Grysjöberget. Men vi gav ej upp forskningen utan kollade upp Grysjöberget, där vi även fann hennes utspår. Kon hade vandrat vidare mot Bysjön som hon simmat över. Då la vi av ty vi visste ju det mesta. Detta blev ju det största resonemanget efter äventyret i och utanför ladan denna morgon. Nu var uppbrottet ett faktum. Vi vandrade genom skogen över myrar, över höjder kilometer efter kilometer mot Bågahålla men inget spår vi stötte på. Nästa övernattning blev Bysjö fäbodar. Nedstämda och ganska så tysta och lugna ordnade vi eld kokade kaffe och åt matsäck ur våra ryggsäckar. Så småningom kom jag och den kompis jag hade med mig vid spårningen i skärselden ang. det spår vi talat om. Under tiden hade det samlats flera jägare som egentligen inte hörde vårat gäng till. Men på den tiden var det inte så fjäskigt som nu. Men de blev förståss förhörda om dom sett nåt spår efter älg? Men det hade de inte. Så det spår vi talade om, påstods vara från förra året och ingenting att resonera om sades de. Men vi stod vid vårt ord, att kon måste finnas här någonstans. Vi trodde möjligen i Lövsjöhöjden. Övernattningen i fäboden blev ju även ett lustspel. Vi hade ätit, druckit och kände oss mätta och belåtna som det heter. Mörkret faller på, återstår endast att ta plats på slafen och sova över natten. Men de där" Hoffmans dropparna" i kaffet gjorde att sömnen försvann, så vi låg och slog käft ett tag. Patron i gänget var inte min bäste vän, så han ville retas. Vi låg och slog käft länge och väl, till sist kände jag att jag hade haft flera fullträffar. Efter en stunds tystnad krystade han fram "No faen måste du ha någon punkt som ä`öm ?". Ja jäg ha hatt ischias i en höft i hösten här"? svarade jag. Ett brakskratt från hela laget följde, utom från Karl Fängström, som vrålade av ilska. " Håll käften sä jäg fo söva". Vi lydde order och somnade in. En ny morgon hade grytt, och så småningom stod vi inför ett nytt uppbrott. En äldre jägare som lyssnat på vår beskrivning ang. var den lilla kon möjligen kunde finnas, bröt in i samtalet och sa "Varför kan vi inte undersöka det område dom talar om? Vi sätter ut passare och hundförare går ut och undersöker området, nämligen Lövsjöhöjden". Ja alla var eniga, och så skedde. Vi postade ut oss mera på slump, ty det fanns inga gamla spår "trader" då det inte funnits någon älg denna sommar på skogen. Jag stannade vid en vik av Hållflon, Otto Fängström gick ut på en udde på samma "flodmyr", de andra tre minns jag inte var dom befanns sig. Två hade redan gått med hunden, de skulle kamma Lövsjöhöjden, som det heter på jägarspråket. Efter 4 timmars väntan, bröt ett repeterskott tystnaden ett par hundra meter från där jag satt halvsömnig, men jag blev pigg som en mört, rusade upp med blicken klar och likt en uggla snodde huvudet utan att ansträngas, i en halvcirkel kollades allt ögat kunde nå. Ingenting såg jag i älgväg, men efter några minuter kom signalen, det andra skottet, beviset på att en älg stupat. Jag satt närmast Otto, så jag kom först till honom och fick bekräftat att nu var sagan all för den lilla kon vi sökte och hade diskuterat så mycket. Så småningom befann sig hela laget vid slaktplatsen. Några större diskussioner förekom inte nu, några s.k. pikar kom ju från oss två som var nonchalerade hela tiden. Men allt förlöpte lugnt och skojigt var det överhuvudtaget. Styckningen var klar, köttet låg på en granrisbädd. Kaffekokning eller annan förtärning såsom mat och dryck var det aldrig tal om. Vi var liksom lite tysta och inbundna till dess en i laget började uttrycka sin besvikelse över hur lite kött det skulle bli på varje lott då nu Svanö AB skulle ha ett lår. Då började vi resonera, jag tror från början mera på skoj, ty det fanns en hemmansägare med i laget och älgen hade stupat endast några meter från gränsen eller linan mellan Svanö AB och bondens ägor. Någon sa halvt på skoj, halvt på allvar. Den här slaktplatsen går att flytta in på dina ägor. Han verkade inte onöjd, men väntade att flera skulle yttra sig .Förslaget vädrades noga av oss alla och ett snabbt beslut föll att vi skulle bära över köttet till bondens lada, som stod kanske 60 meter från slaktplatsen. Så skedde! "Inälvorna" överflyttades från Svanö till bondens ägor omkr. 10 meter bort. Slaktplatsen snyggades till. Buskar planterades snabbt och slaktplatsen kamouflerades. Nu ägde vi hela älgen. Det är nu 50 år sedan dess och allt är preskriberat. Jag minns ju inte allt. Det är så många äventyr jag varit med om. Jag började jaga när jag var 12 år, alltså är det över 60 år sedan. Då jagade jag småvilt. Ja hemfraktningen av den ifrågavarande älgen kan jag inte påminna mig hur det gick till? Men överflyttningen från Svanö till den förut omtalade ladan, har jag vissa minnen av. Alla tog ju var sin bit och sprang iväg över blötmyren. Jag tyckte det syntes barnsligt på någe sätt, så då de pinnade iväg med var sin knöl kött, tog jag först ett lår, det kändes för lätt, så jag lade även en bog på samma axel och stakade iväg över blötmyren till ladan där de övriga nu stod. Framkommen till dörren där Kalle F. stod och tog emot köttet så sa han. "Men va fae`n si jäg". Förstod att han underskattat min lilla kroppshydda. Nu vid närmare eftertanke kommer jag ihåg hemtransporten av köttet. Vi två som hade spårat och räknat ut var den lilla älgkon fanns, fick i uppdrag att sticka iväg över skogen till den omskrivna Ekan. Ro hem till byn och skaffa fram en man med häst och släde som körde upp till slaktplatsen. Så skedde, det fanns en sorts väg till fäbodarna från Bysjön till Lappåsen och därifrån upp till slaktplatsen. Vi två stannade på byn och inväntade det styckade köttet som vi varit med om och styckat tidigare under dagen.

Gamla ekans återfärd. Hon berättar:

Efter ca. två dygns väntan hördes äntligen röster och steg från folk vid stranden. Det måste vara brådska å färde. Stegen var raska, rösterna glada. "Vi fick bevisa att vi hade rätt i alla fall", hörde jag dom säga, när dom sköt ut mig och hoppade ner i mitt sviktande innandöme. Ja dom sa mer också men jag vill ogärna skvallra, fast en sak hörde jag. "Det var tur att vi kom på att flytta köttet från Svanö till den gamla ladan, nu slipper vi skänka Svanö låret". Så hoppade dom i land och lämnade mig på gamla stället, där trivdes jag bra. Fick lyssna på stormens brus, fåglarnas språk, ja naturens många mysterier.

Epilog

Men åren har förflutit och den omtalade ekan blev såld till ett timmerhuggarlag för 35 kronor. För flera år sedan mötte hon sitt öde, förruttnades till intet i Bysjön någonstans. Jag har själv byggt sagofiguren, minns inte säkert, men strax före 30-talet var det nog. Nu har vi 1971. Tiden rinner. Det har nu gått sju år till spillo sedan jag präntade ner dessa rader. Vi har nämligen den 18 april 1978 nu, när jag i dag hittade den här anteckningen. Förändringen är stor bara på denna tid. En liten återblick över dessa sju år och man blir verkligen betänksam.

Johan Eriksson Bysjö.

Johan med jaktfångst av många slag. Bildkälla Jan-Ola Eriksson.